Frans Walfridsson - Emergency Call (Ny Singel)

Frans Walfridsson var med i Idol 2015 och blev då genast en storfavorit bland tjejerna, men slutade på en blygsam sjätte plats. I veckan släppte han sin debutsingel Emergency Call, skriven av bland annat Miss Li. 

Jag måste erkänna att jag var inget större fan av Frans under hans Idol-sejour. Han kändes lite för valpig och ung för min smak. Nu verkar han ha mognat till sig och känns säkrare nu när han får visa upp sitt egna artisteri. Emergeny Call är som en poppigare version av Zayns Pillowtalk. Refrängen är kraftig och sätter sig på en gång! Inte kunde man tro att Idol-Frans skulle bli en av de mer lovande av senare årgångars idoler.  

För att inte tala om alla dessa kvinnor!

Molly Haskell skrev 1974 boken From Reverence to Rape: The Treatment of Women in Movies där hon i kronologisk ordning gick igenom hur kvinnoskildringar och kvinnoroller i Hollywood blev värre och värre. Auteurvurmen under 70-talet hade gjort att filmer om kvinnor sattes åt sidan till fördel för testosteronstinnade porträtt av män för män om män. Detta är ett scenario vi känner igen än idag. Varför bryr sig om Cate Blanchett och Rooney Mara i Carol när Eddie Redmayne i The Danish Girl är så "modigt" och "transformativt" gjort av honom? Varför bry sig om delikata porträtt om kvinnor framförda av briljanta skådespelerskor när man kan höra DiCaprio grymta sig igenom The Revenant? Varför inte ta upp Gibsons Bästa film-nominerade Hacksaw Ridge som trots sitt anti-krig-sentiment är ett enda stor våldsfetischism medan 20th Century Women och Jackie fick se sig nästinpå bortglömda av Oscarsjuryn.

I Moviezines artikel "Filmbranschen ligger 100 år efter" skriver Erika Jarhed att "De senaste åren har vi fått stora hjältinnor på den vita duken med brinnande kämparglöd och kaxig attityd. Tack för det, men är inte det lite väl för sent?". Att de senaste årens Katniss och Black Widow skulle vara någon slags förbättring är tyvärr inte så sant. Jag vill inte ta något ifrån Jennifer Lawrence, och till viss del Scarlett Johanssons, rollgestaltningar. Lawrence gör ett actionporträtt som är bättre än vad flera av hennes manliga kollegor lyckas göra. Hennes Katniss har ett visst djup och komplexitet som saknas i till exempel Chris Hemsworths Thor och Henry Cavills Superman. Men man kan undra ska kvinnliga roller dömas utifrån de manliga? Är en jämlik filmbransch verkligen där där för att få publiken, Hollywood och kritikers intresse så måste de kvinnliga rollerna bli så lika de manliga rollerna som möjligt?

Vi backar bandet tillbaka till 1990-talet. Det är inte en allt för lång tid sedan. Demi Moore gör G.I. Jane. Sigourney är Ripley Weaver. Julia Roberts är Romcom-drottningen tillsammans med Meg Ryan. Michelle Pfeiffer, Meryl Streep, Winona Ryder, Jessica Lange, Susan Sarandon m.fl. gör intressanta, starka och komplexa gestaltningar där det "starka" inte nödvändigtvis behöver vara de fysiska musklerna. Dessa skådespelerskor klagade då på att det fanns för få bra roller för kvinnor, men sanningen är att det bara skulle bli värre. Alla ovanstående kvinnor fick huvudroller i studiofilmer. De bar filmer på sina axlar och många hade inte en manlig motspelare, och om de hade så var skådespelerskorna ändå de stora stjärnorna. Det är få gånger idag vi ser en kvinna ha en egen huvudroll i en studiofilm. Det är Independentfilmer man får se det som sen kanske köps upp av ett stort filmbolag för distribution, men de produceras inte av de stora filmbolagen.

Inte bara i filmer och roller producerade utan även hyllade kan man se en könsfördelning. Allas vurm för method acting kan kodas som en machofetisch. Angelica Jade i sin artikel om method acting skriver: "Method acting, as it's practised today, depends on framing less drastic techniques as feminine, and therefore inferior". Leonardo DiCaprios totala hängivenhet till att vara äkta, som i Django Unchained när han skada sig själv och det helt plötsligt gjorde honom till den bästa skådespelaren någonsin är i stor kontrast mot hur Pfeiffer arbetar. Eller Brad Pitt. Detta gör även att äldre skådespelerskors rykte försämras. Varför vill man se Bette Davis tugga sönder sina manliga motspelare i prestation utan att behöva lukta svett i tre månader för att vara "äkta" när man kan se Day-Lewis? Jag säger inte att dessa skådespelare är dåliga skådespelare. Tvärtom, jag älskar Day-Lewis, men att det finns en sån skillnad på hur man kodar kvinnliga och manliga skådespelare eller vad som är "manligt" och därför bättre skådespelande är skrämmande - och något som många är en del av att skapa. Ta till exempel Ewan McGregor i Moulin Rouge! Han sjunger, han dansar, han älskar, han sörjer, han gråter. Han är en känslig karaktär, en karaktär som främst förknippas kanske med kvinnliga roller. McGregor gör det briljant, men var är hans Oscarsnominering? Var är alla hyllningar till honom? Day-Lewis i The Age of Innocence gör en liknande mjukare roll där känslolivet, kärlek, är en viktig komponent. Det är inte den flashiga transformation som vi ser i Lincoln eller In the Name of the Father. Det är ett delikat porträtt av en man som slits mellan två kvinnor i ett samhälle med extrema förväntningar om det sociala livet. Få personer pratar om framträdandet och filmen längre, trots att det är Scorsese som regisserat.

Jag har inte ens tagit upp situation för rasifierade skådespelerskor. Jag vill inte romantisera någonting hur det var förr när svarta skådespelerskor enbart fick spela biträden eller slavar. Jag vill enbart gå tillbaka till 90-talet igen. När Halle Berry vann Oscar för bästa skådespelerska trodde hon att taket hade lyfts. Nu skulle det bli lättare för rasifierade skådespelerskor att lyckas. Gong Li, Zhang Ziyi och Michelle Yeoh kom från den kinesisk-språkiga filmen och gjorde succé globalt. Lucy Liu såg ut att bli en actionhjältinna. Detta var 2001. Några år innan så hade Jada Pinkett Smith, Angela Bassett, Halle Berry, Whoopi Goldberg, Whitney Houston osv. haft ett antal huvudroller i filmer som lyckades bli crossoverhits och dessa kan alla beskrivas som leading ladies under slutet av 90-talet. De var fortfarande marginaliserade i jämförelse med deras vita kollegor, men de fick fortfarande intressanta roller av filmbolagen såsom Angela Bassett i Waiting to Exhale, eller i filmer där de blev behandlade som filmstjärnor såsom Whitney Houston i The Bodyguard. Spola fram tills 2016. Lupita Nyong'O väntar fortfarande på att få en värdig uppföljarroll till 12 years a slave. Gugu Mbatha-Raw slog igenom i Indiefilmerna Belle och Beyond the Lights men ska nu spela biroll till Emma Watson i Beauty and the Beast som ett av alla föremål i slottet som kan prata. Kerry Washington har varit up-and-coming i 15 år förens det ansågs bättre att göra henne till en tv-stjärna.  Viola Davis är en av världens bästa skådespelerskor och kommer förhoppningsvis efter sin Oscarsvinst för Fences kunna säkra ett antal huvudroller som använder henne på rätt sätt. Men var är våra muslimska filmstjärnor? Kinesiska? Japanska? Latino? Det finns ju såklart, men många sätts som sexualiserade biroller eller på TV där man bättre vet hur man utvecklar bra roller för minoritetsgrupper.

Diskussionen nuförtiden handlar oftast om att vi gör framsteg i filmbranschen, men att det samtidigt finns problem. Sluta upp med det. Det finns problem och vi har gått tillbaka. Det enda som är positivt är att Oscarsgalan var lite mer inkluderande än i vanliga fall, men vi kan aldrig veta hur det ser ut nästa år när filmbolagen kanske inte lagt samma krut i att distribuera berättelser om rasifierade människor eller om kritikerna bryr sig för att de känner de gjort sitt. Publiken måste också också göra sitt, men vi kan inte få något som inte finns och inte heller veta att något finns om ingen skriver om det. Däremot så har man internet där man kan googla fram filmer och stötta dem. Skriva om dem! Praise them! I Sverige till exempel var det förvånansvärt tyst om Tangerine med Kitana Kiki Rodriguez och Mya Taylor. Denna film fick strålande kritik och dess Oscarskampanj sägs vara första gången något filmbolag kampanjat för transsexuella skådespelerskor.

Det finns en ironi i Jarheds rubrik i artikeln jag nämnde innan. Hon har såklart en poäng i det hon skriver att kvinnliga regissörer är underrepresenterade i Hollywood, men det är ironiska är att för 100 år sedan var det tvärtom. Kvinnliga regissörer, producenter, manusförfattare och skådespelerskor var prominenta och avgörande för att Hollywood skulle funka. De var inte en marginaliserad grupp i Hollywood, utan tvärtom. Från Lois Weber som regisserade och var bland de största tillsammans med D.W. Griffith. Mary Pickford skapa ett eget filmbolag tillsammans med andra prominenta personer. Lillian Gish ansågs vara en av filmdukens största.

Pfenaissance is coming

Det är bara några timmar kvar tills Oscarsnomineringarna droppas, men jag har fullt upp med att förbereda mig för Messiahs återkomst. Where is Kyra? har nämligen premiär på Sundance och det är ingen mindre än screen goddess Michelle Pfeiffer som gör sin comeback i sin första film på Sundance någonsin. Detta är början på en potential Pfeinassaince då hon även kommer synas i tv-filmen The Wizard of Lies, Darren Aronofskys Mother samt remaken av Murder on the Orient Express. Det är dock i Where is Kyra? som Pfeiffer är den stora huvudrollen där hon spelar en kvinna vars liv blir tumultartad efter sin moders död.

Jag hoppas på att filmen antingen blir en Oscarskandidat eller en The Meddler/Hello My Name Is Doris-mini hit. Dock verkar filmen mer dramatisk än de sistnämnda, så får hoppas på det förstnämnda. 

#PrayForMichellesComeback och låt oss beskåda detta mästerverk