söndag 23 oktober 2016

Lady GaGa - Joanne (Recension)

Kvinnan som gick till VMA iklädd en köttdräkt, äntrade Grammy-scenen i ett ägg och som även blivit en Golden Globe-vinannde skådespelerska har nu skaffat sig ett alter-ego. Lady GaGa är nu Joanne. Eller rättare sagt: Stefanie Germanotta som är Lady GaGa är Joanne. Det är en aning motsägelsefullt att en artist som gömt sig bakom ett artistnamn nu anammar ett alter ego till hennes nya album Joanne. Till skillnad från Beyoncés Sasha Fierce som klart skiljde mellan det privata jaget och den offentliga personan, så suddar GaGa ut den linjen med Joanne. GaGas alter-ego uppfattas som personlig och avskalad. Visst det finns fortfarande kvar raffiga refränger och kitschiga kläder, men med Joanne så ser vi en GaGa som behöver en paus från att vara avant-garde, poppig och dramatisk. Andra artister försöker oftast presentera en så autentisk version av sig själv som möjligt, men GaGa gick från början in som en stiliserad popikon. Hon porträtterade sina känslor, idéer och musik via sin image. Det fanns ingenting äkta med GaGa, men ändå var allt på samma gång och på någåt sätt äkta. Hon var en enigma av motsägelsefulla element. Vad händer då när GaGa blir Joanne? GaGa gör en sak klar: det vi får se nu är kanske den GaGa som sitter på toaletten och bajsar, som gråter för brustna hjärtan och som har ett liv som alla andra. Joanne kanske är det närmsta Stefanie Germanotta som vi kommer komma. För publiken känner inte Stefanie, hon är en okänd person i en telefonkatalog som alla andra. Vi känner till Lady GaGa. Det är den personan som är äkta för oss, men kanske också den som är äkta för GaGa/Germanotta själv i hennes konfrontation med det offentliga. Joanne blir då som en kompromiss mellan GaGa och Germanotta. Ett stereoskopi där vi kan beskåda en person vi vet så mycket om, men känner så lite.

Hur är det musikaliska resultatet på skivan? Halva vunnet, halva försvunnet.
Lady GaGa har samlat en gedigen komposition av medarbetare. Allt från Mark Ronson till Father John Misty till BloodPop. Alla som borde tillföra ett distinkt sound, men ändå känns GaGas album lite tafatt. Misstolka mig inte, för albumet är bra. Det som gör GaGas album tafatt är att ingenting känns spännande. Vad som har gjort GaGa så bra är att hon oftast balanserat på gränsen mellan totalt geni och totalt galen, men här är hon "lagom". GaGa, eller Joanne för den delen, har blivit lagom. Första singeln Perfect Illusion är en helt okej Stevie Nicks på LDS-patisch; Come to Mama imiterar Anne-Lie Rydé bra; Joanne är en fin hyllning till hennes faster; balladen Million Reasons borde bli nästa singel och Hey Girl mixar GaGas och Florence Welchs röster superb i skön 70-tals groove. Men även skrikiga Ay-o finns och totalt intetsägande Dancin' in Circles och John Wayne.  

Har vi förlorat den GaGa vi kom att älska 2008-2011 och gav så många av oss mod, kärlek och hopp?
Nej. Joanne är kanske det bästa hon hade kunnat göra. För när GaGa slog igenom omdefinierade hon vad pop år 2010 var med The Fame Monster. Få personer har haft sån distinkt och omedelbar breakout som satt prägel på sin tid och på den artisten. Än idag pratar radiokanaler och bloggar om att GaGa ska hitta "sin nästa Bad Romance". Det var en tid då hon var queen of music videos, queen of pop och stilbildande. Nu ligger hon några steg bakom. Likt Orson Wells när han slog igenom med Citizen Kane och Vivien Leigh med Borta Med Vinden, så har Lady GaGas karriär blivit ett slags antiklimax där popfans och the general public väntat på en värdig uppföljare. Något som ska cementera att GaGa är popvärldens mest spännande artist. Det har hon tyvärr inte gjort än, även om hon har gjort tappra musik. Born This Way var en jättebra era, men sen dess har det gått ner och ARTPOP var en hot mess. Kanske är Joanne det bästa hon kunde göra med sin karriär. Hon skapar nya regler för sin karriär och har på ett sätt sänkt förväntningarna. Inte kommersiellt, men kreativt. Hon går tillbaks till ruta ett och imiterar den GaGa hon var när hon började i NYC någon gång under mitten av 2000-talet. Nu ska hon börja klättra upp igen och jag tror helt ärligt att GaGa har ännu ett mästerverk som The Fame Monster i sig någonstans. 

Ingen tvekan om det.

Betyg: 3/5
Bästa låt: Come to Mama
Sämsta låt: John Wayne

Madonnafaktor: 60 % (Lite Music blandat med American Life