Lady GaGa - Joanne (Recension)

Kvinnan som gick till VMA iklädd en köttdräkt, äntrade Grammy-scenen i ett ägg och som även blivit en Golden Globe-vinannde skådespelerska har nu skaffat sig ett alter-ego. Lady GaGa är nu Joanne. Eller rättare sagt: Stefanie Germanotta som är Lady GaGa är Joanne. Det är en aning motsägelsefullt att en artist som gömt sig bakom ett artistnamn nu anammar ett alter ego till hennes nya album Joanne. Till skillnad från Beyoncés Sasha Fierce som klart skiljde mellan det privata jaget och den offentliga personan, så suddar GaGa ut den linjen med Joanne. GaGas alter-ego uppfattas som personlig och avskalad. Visst det finns fortfarande kvar raffiga refränger och kitschiga kläder, men med Joanne så ser vi en GaGa som behöver en paus från att vara avant-garde, poppig och dramatisk. Andra artister försöker oftast presentera en så autentisk version av sig själv som möjligt, men GaGa gick från början in som en stiliserad popikon. Hon porträtterade sina känslor, idéer och musik via sin image. Det fanns ingenting äkta med GaGa, men ändå var allt på samma gång och på någåt sätt äkta. Hon var en enigma av motsägelsefulla element. Vad händer då när GaGa blir Joanne? GaGa gör en sak klar: det vi får se nu är kanske den GaGa som sitter på toaletten och bajsar, som gråter för brustna hjärtan och som har ett liv som alla andra. Joanne kanske är det närmsta Stefanie Germanotta som vi kommer komma. För publiken känner inte Stefanie, hon är en okänd person i en telefonkatalog som alla andra. Vi känner till Lady GaGa. Det är den personan som är äkta för oss, men kanske också den som är äkta för GaGa/Germanotta själv i hennes konfrontation med det offentliga. Joanne blir då som en kompromiss mellan GaGa och Germanotta. Ett stereoskopi där vi kan beskåda en person vi vet så mycket om, men känner så lite.

Hur är det musikaliska resultatet på skivan? Halva vunnet, halva försvunnet.

Lady GaGa har samlat en gedigen komposition av medarbetare. Allt från Mark Ronson till Father John Misty till BloodPop. Alla som borde tillföra ett distinkt sound, men ändå känns GaGas album lite tafatt. Misstolka mig inte, för albumet är bra. Det som gör GaGas album tafatt är att ingenting känns spännande. Vad som har gjort GaGa så bra är att hon oftast balanserat på gränsen mellan totalt geni och totalt galen, men här är hon "lagom". GaGa, eller Joanne för den delen, har blivit lagom. Första singeln Perfect Illusion är en helt okej Stevie Nicks på LDS-patisch; Come to Mama imiterar Anne-Lie Rydé bra; Joanne är en fin hyllning till hennes faster; balladen Million Reasons borde bli nästa singel och Hey Girl mixar GaGas och Florence Welchs röster superb i skön 70-tals groove. Men även skrikiga Ay-o finns och totalt intetsägande Dancin' in Circles och John Wayne.  

Har vi förlorat den GaGa vi kom att älska 2008-2011 och gav så många av oss mod, kärlek och hopp?
Nej. Joanne är kanske det bästa hon hade kunnat göra. För när GaGa slog igenom omdefinierade hon vad pop år 2010 var med The Fame Monster. Få personer har haft sån distinkt och omedelbar breakout som satt prägel på sin tid och på den artisten. Än idag pratar radiokanaler och bloggar om att GaGa ska hitta "sin nästa Bad Romance". Det var en tid då hon var queen of music videos, queen of pop och stilbildande. Nu ligger hon några steg bakom. Likt Orson Wells när han slog igenom med Citizen Kane och Vivien Leigh med Borta Med Vinden, så har Lady GaGas karriär blivit ett slags antiklimax där popfans och the general public väntat på en värdig uppföljare. Något som ska cementera att GaGa är popvärldens mest spännande artist. Det har hon tyvärr inte gjort än, även om hon har gjort tappra musik. Born This Way var en jättebra era, men sen dess har det gått ner och ARTPOP var en hot mess. Kanske är Joanne det bästa hon kunde göra med sin karriär. Hon skapar nya regler för sin karriär och har på ett sätt sänkt förväntningarna. Inte kommersiellt, men kreativt. Hon går tillbaks till ruta ett och imiterar den GaGa hon var när hon började i NYC någon gång under mitten av 2000-talet. Nu ska hon börja klättra upp igen och jag tror helt ärligt att GaGa har ännu ett mästerverk som The Fame Monster i sig någonstans. 

Ingen tvekan om det.

Betyg: 3/5

Bästa låt: Come to Mama

Sämsta låt: John Wayne

Madonnafaktor: 60 % (Lite Music blandat med American Life) 

Boris Jelic - Tea

Min vän Boris Jelic har släppt en ny singel, "Tea". Den är en blandning mellan Erika Jayne och Britney Spears och är en perfekt danslåt! Lyssna vet jag!

Till Keira Knightleys Försvar

Keira Knightley i Anna Karenina (2012)

2013 hade Begin Again premiär på filmfestivalen i Toronto. Regisserad av John Carney och med Keira Knightley och Mark Ruffalo i huvudrollerna blev den en publikfavorit och The Weinstein Company köpte distributionsrättigheterna. Ett år senare hade filmen premiär. Den handlar om en singer-songwriter (Keira Knightley) som dumpat sin rockstjärna till pojkvän (Adam Levine) och försöker leva ett liv i New York City ensam, men blir snabbt upptäckt av en avdankad manager (Mark Ruffalo) och tillsammans skapar de magi. Filmen blev inte en överdriven succé i USA, men tjänade tillräckligt mycket pengar för en independent-film, men den blev däremot en sleeper hit i Sydkorea. Kan även tilläggas att låten Lost Stars blev Oscarsnominerad.

Nu, tre år senare, har Carneys film Sing Street premiär och nu har han börjat mer eller mindre prata skit om Keira Knightley i media. Han har sagt det var jobbigt att arbeta med henne, kallar henne oförberedd och han tycker det är skönt han inte behöver jobba med "supermodeller" igen. Han hävdar till och med att Adam Levine och Mark Ruffalo var bättre i filmen, vilket inte stämmer alls. Ett av hans argument var att Knightley inte kändes äkte då hon inte kunde spela instrument eller var en van sångerska. 

1) Kan förstå att Carney inte var nöjd med en Hollywoodproduktion, men var professionell.
2) De flesta recensenter betonade att Knightley var den bästa i ensemblen. En fräsch ny sida av en skådespelerska som oftast förknippas med kostymdramer.
3) Knightley är ingen "supermodell" utan en två gånger Oscarsnominerad skådespelerska.

Det är den tredje punkten jag blir särskild upprörd över. Knightley har gång på gång varit tvungen att motbevisa människor som bara tycker hon är "ett vackert ansikte". På Internet har folk pratat skit om henne och kallat henne för "anorexia bitch" osv. Hennes agerande är polariserande och det finns de som antingen älskar henne eller hatar hennes skådespelarteknik. Fine, man kan inte gilla samma. Däremot förminskar man hennes prestationer och hårda arbete när man kallar henne för "supermodell". Detta är en skådespelerska som arbetat sen barnsben, varit huvudrollsinnehavare i ett antal dramer och konstant tagit risker. När Pirates of the Caribbean tog slut försökte hon inte bli en actionskådespelerska, utan valde att köra mindre budgetar och smalare filmer. Sen ska jag säga en sak. Det är jävligt starkt av en skådespelerska som ständigt blivit mobbad för sin haka på internet att ställa upp i en film som betonar hennes haka på ett sånt stort sätt (A Dangerous Method).

Visst hon plutar ibland. Visst hon är vacker. So? Det finns fortfarande en stigmatisering att skådespelerskor ska vara vackra, men inte för vackra. Sexiga, men inte för sexiga. Isåfall blir de placerade i ett fack som "oseriös" och har svårt att ta sig ifrån det. Sen har skådespelerskor överlag svårt att ses som "stora" skådespelarikoner. Få skådespelare nämner ens skådespelerskor som förebilder, medan skådespelerskor oftast kan nämna både män och kvinnor som förebilder.
Detta medan Matthew McConaughey kan floppa i ett helt årtionde och bli känd för sina muskler och sen ett två tre göra artistisk comeback. Blir så förbannad. Ge skådespelerskor en ärlig chans. Detta är varför det finns diskriminering. Om Matthew McConaughey kan göra en comeback ska fan ta mig Halle Berry kunna göra en sådan också. Om Brad Pitt, Leo DiCaprio och Johnny Depp kan vara "vackra killar" och sen blir seriöst tagna skådespelare så ska Keira Knightley, Scarlett Johansson m.fl. vara det också.

Vill avsluta med att ranka min favoritrollprestationer av Keira Knightley:

1. Anna Karenina (2012)
2. Atonement (2007)
3. Begin Again (2013)
4. Pride and Prejudice (2005)
5. A Dangerous Method (2011)
6. The Imitation Game (2014)
7. The Duchess (2010)
8. Laggies (2014)
9. Never Let Me Go (2010)
10. The Edge of Love (2008)

MUSIKTIPS 15/5

Tiffanys - I Just Wanna Dance

Girls Generations alumni Tiffany bjuder på Carly Rae Jepsen-pop. Visst Wonder Girls blandade 80-talssynthen med K-pop, men Tiffany gör det minst lika bra och är inte lika out-there som dem.

Ariana Grande - Into You

Don't wanna sound like that, men Ariana Grande slayed my life med sin nya låt Into You. She's back and she's the queen!

Boris Jelic - Touch My Body

En till låt om att någon ska röra ens kropp. Tema för dagen antar jag. Detta är en skön lite Britney-aktig dancepop-låt. Gillar det! Kanske någon kan hook Boris upp med Erika Jayne?

.

.

.

och sist men inte minst

Dua Lipa - Hotter Than Hell

tbh vi har fått en ny popdrottning som är bättre än Selena, Demi, Zendaya osv. TILLSAMMANS. YAS!

K-Pop musing

4Minute comeback-singel Hate släpptes idag, producerad av ingen mindre än Skrillex. En gedigen dubstep-ballad, men tyvärr är det något med refrängen som känns rörigt. Det känns som att versen och refrängen tillhör två olika låtar som inte alls smälts samman bra. Verserna väger dock upp låten och gör den 100% lyssningsbar. Musikvideon är såklart oerhört snygg också.

När vi ändå pratar om K-Pop måste jag tipsa om ett nytt program Produce101 som just nu går på den sydkoreanska kanalen MNET. Det är en realityserie som går ut på att publiken ska rösta 11 tjejer av 101 deltagare som ska bilda en ny tjejgrupp. Alla 101 tjejer är trainees på diverse managements. Vissa av dem har redan debuterat eller varit med i någon annan realityserie. Hittills har bara två program gått, men det är redan fascinerande på många sätt och vis. Det är som Popstars möter Hungerspelen, alla mot alla. Det tar dock emot lite när ett flertal av tjejerna kommenterar de andras utseende. Oftast något i stil med: "Hon är så söt, jag är inte alls så söt, jag kommer aldrig lyckas". Samt till skillnad från de som gör auditions till svenska Idol och säger att sjunga är deras dröm, så har vissa av tjejerna varit trainees i 10 år utan att debuterat i någon grupp. De kan dansa, sjunga och ser bra ut, har svettats blod och tårar men aldrig fått sin chans att lysa. En helt annan mentalitet än den svenska (och västeuropeisk) där man nästan av en "slump" ska bli stjärna. Där man kan sitta med en gitarr och se ut som vilken person från gatan som helst och blir stjärna. Vad detta systemet liknar är mer det amerikanska studiesystemet från 30-talet då de stora filmbolagen satte skådespelare på kontrakt där de fick gå till acting coaches, göra plastikoperation, lära sig hur man beter sig och så vidare. Om man hade tur eller rå talang fick någon producent eller regissör upp ögonen för en och man kunde bli en stjärna. Inte helt olik det man ser och för höra om i Produce101.

#AntiIsFinishedParty

Rihanna lade innan idag upp en bild på sociala medier där hon skrev "listenting to Anti" ackompenjerad den här bilden

Queen is back, inte nog med att Anti som man trott skulle släppas typ varje helg sedan februari förra året verkar vara färdig, utan Rihanna slays med sina hörlurar från Dolce & Gabanna. Det har varit ett antal turer med albumet. Först skulle det släppas i våren 2015. Sedan hösten 2015. Albumomslaget kom ut under hösten. Sedan trodde man hon skulle göra en Beyoncé och släppa albumet från ingenstans i november/december. I ärlighetens namn tror jag hon spelat in låtar intill sommaren och mixat, speciellt eftersom varken Bitch Better Have My Money eller American Oxygen blev lika stora hits som Rihanna är van vid. Sen var det nog bäst att vänta ut november och december tills orkanen Adele lagt sig.

Men nu verkar albumet vara färdigt och god damn it Rihanna om du fördröjer det mer. Vi var förr vana att få ett album från henne en gång om året, men hon har inte släppt ett album sen 2012?! Förhoppningsvis är väntan värt det och hoppas vi får ett album där det lagts tanke och möda in i det, till skillnad från hennes vanliga osammanhängande album som har sina riktiga toppar men också djua dalar. 

Låt oss fira några med att titta på tre av Rihannas bästa ögonblick.

Stay/We Found Love (X Factor 2012)

Bitch Better Have My Money (Billboard 2015)

What's My Name/Only Girl (In the World) (AMA 2010)

Daglig rutin och en nytänd förälskelse

Igår kväll var jag i Malmö och sen när jag skulle åka hem 00.00 tog jag som vanligt tåget. Jag färdades från Malmös boulevarder till Kävlinges Straßen, en klassresa. Likt varje natt var det lika mörkt som Donald Trumps hjärta, men jag trivs när det är mörkt. Det är då jag får 100% connection till månen och kan ladda upp mig. Andra behöver solen och dess D-vitamin, men jag behöver månen och dess aura för att fylla upp min kropp med energi.

Det andra jag behövde göra, förutom att dansa naken på Unionsgatan i Kävlinge, var att titta på CL:s framträdande under MAMA awards då hon återförenade 2NE1. Ser DEN VARJE DAG och ler och får ännu mer energi.

Det är något otroligt magiskt när Dara, Minzy och Park dyker upp från golvet och upp på scenen ackompenjerad av sina gamla hits.

Okej nu ska jag vara ärlig, innan detta var jag bara en casual lyssnare av 2NE1. Men CL hade börjat få min uppmärksamhet när hon släppte Hello Bitches och efter detta har jag blivit helt "JAG ÄLSKAR K-POP, JAG ÄLSKAR 2NE1, SLAY CL SLAY osv.". Älskar, älskar, älskar dessa tjejerna och en vanlig dag under januari 2016 varierar jag mellan att lyssna på David Bowie, Adele, Girls Aloud och 2NE1. Samt fick dem även mig att återupptäcka många andra girl groups från Sydkorea, som f(x) vars nya skiva jag först var skeptisk mot men ny totalt förälskat mig i. 

Plattare haka på 7 dagar - tips!

Idag vill jag dela med mig av ett litet tips. Jag, liksom många andra, har festat alldeles för mycket dessa veckorna. Särade på benen så fort någon sa frågan "vill du ha lite vin?". Detta har lett till att mitt ansikte blivit bulligt och addera på detta rakade jag mig och bakom allt skägg såg jag en helt ny kontinent växa fram! Därför har jag börjat med hakövningar för att få en mer definierad haka! 

 Ett gammalt hederligt knep nyttjar jag. Det enda ni behöver göra är att sätta på A Dangerous Method från 2011 med Keira Knightley och bara följa med hennes ansiktsmimik så har ni en perfekt definierad haka på bara några dagar, lovar! Ni ska bara skjuta fram hakan som om ert liv var beroende av det.

Nej, men skämt å sido. Se A Dangerous Method för att uppskatta en av Hollywoods mest vågade och underskattade skådespelerskor. Det är fascinerande att Keira Knightley får utstå så mycket hat, visst hon är en polariserande skådespelerska som många tycker överagerar, men man måste ge henne cred för att våga. Våga olika typer av roller som Sabina i A Dangerous Method där hon dekonstruerar sin skönhet och lägger fokus på den del av henne som oftast få utstå hån i pressen, hennes haka. Det är en fascinerande gestaltning av en ännu mer fascinerande kvinna. Det är långt ifrån hennes bästa roll, det går nog till hennes Anna Karenina där hon perfekt smälter in i filmens stiliserade värld utan att glömmas bort. I love you Keira!

När Kusama tar över ens liv...

Det finns musik och så finns det MUSIK. Hela världen har förtrollats av Adele och resten har varit upptagen med att lyssna på The Beatles låtar som nu alla finns på Spotify, men jag upptäckte i detta vakuum av brittisk onanering den här låtpärlan. Jag vet vad ni tänker nu: "Jesper, DU HAR BLIVIT HELT GALEN". Ja det kanske jag har blivit, men i tentatider som denna då jag skrivit om Yayoi Kusama's konstutställning på Louisiana ur ett intermedialt perspektiv så BEHÖVER jag mina små stunder då jag står i mitt rum och bara dansar loss till en problematic text med billiga beats. 

Fråga mig inte vem Mariahlynn är, men uppenbarligen har hon en bekännelse för sin fästman innan hon accepterar hans ring. Hon har nämligen varit "a hoe". Spännande intrig, sen i musikvideon berättas det en lite mer barnförbjuden version av Pretty Woman (hihi).