söndag 29 maj 2016

Till Keira Knightleys Försvar

Keira Knightley i Anna Karenina (2012)

2013 hade Begin Again premiär på filmfestivalen i Toronto. Regisserad av John Carney och med Keira Knightley och Mark Ruffalo i huvudrollerna blev den en publikfavorit och The Weinstein Company köpte distributionsrättigheterna. Ett år senare hade filmen premiär. Den handlar om en singer-songwriter (Keira Knightley) som dumpat sin rockstjärna till pojkvän (Adam Levine) och försöker leva ett liv i New York City ensam, men blir snabbt upptäckt av en avdankad manager (Mark Ruffalo) och tillsammans skapar de magi. Filmen blev inte en överdriven succé i USA, men tjänade tillräckligt mycket pengar för en independent-film, men den blev däremot en sleeper hit i Sydkorea. Kan även tilläggas att låten Lost Stars blev Oscarsnominerad.

Nu, tre år senare, har Carneys film Sing Street premiär och nu har han börjat mer eller mindre prata skit om Keira Knightley i media. Han har sagt det var jobbigt att arbeta med henne, kallar henne oförberedd och han tycker det är skönt han inte behöver jobba med "supermodeller" igen. Han hävdar till och med att Adam Levine och Mark Ruffalo var bättre i filmen, vilket inte stämmer alls. Ett av hans argument var att Knightley inte kändes äkte då hon inte kunde spela instrument eller var en van sångerska. 

1) Kan förstå att Carney inte var nöjd med en Hollywoodproduktion, men var professionell.
2) De flesta recensenter betonade att Knightley var den bästa i ensemblen. En fräsch ny sida av en skådespelerska som oftast förknippas med kostymdramer.
3) Knightley är ingen "supermodell" utan en två gånger Oscarsnominerad skådespelerska.

Det är den tredje punkten jag blir särskild upprörd över. Knightley har gång på gång varit tvungen att motbevisa människor som bara tycker hon är "ett vackert ansikte". På Internet har folk pratat skit om henne och kallat henne för "anorexia bitch" osv. Hennes agerande är polariserande och det finns de som antingen älskar henne eller hatar hennes skådespelarteknik. Fine, man kan inte gilla samma. Däremot förminskar man hennes prestationer och hårda arbete när man kallar henne för "supermodell". Detta är en skådespelerska som arbetat sen barnsben, varit huvudrollsinnehavare i ett antal dramer och konstant tagit risker. När Pirates of the Caribbean tog slut försökte hon inte bli en actionskådespelerska, utan valde att köra mindre budgetar och smalare filmer. Sen ska jag säga en sak. Det är jävligt starkt av en skådespelerska som ständigt blivit mobbad för sin haka på internet att ställa upp i en film som betonar hennes haka på ett sånt stort sätt (A Dangerous Method).

Visst hon plutar ibland. Visst hon är vacker. So? Det finns fortfarande en stigmatisering att skådespelerskor ska vara vackra, men inte för vackra. Sexiga, men inte för sexiga. Isåfall blir de placerade i ett fack som "oseriös" och har svårt att ta sig ifrån det. Sen har skådespelerskor överlag svårt att ses som "stora" skådespelarikoner. Få skådespelare nämner ens skådespelerskor som förebilder, medan skådespelerskor oftast kan nämna både män och kvinnor som förebilder.
Detta medan Matthew McConaughey kan floppa i ett helt årtionde och bli känd för sina muskler och sen ett två tre göra artistisk comeback. Blir så förbannad. Ge skådespelerskor en ärlig chans. Detta är varför det finns diskriminering. Om Matthew McConaughey kan göra en comeback ska fan ta mig Halle Berry kunna göra en sådan också. Om Brad Pitt, Leo DiCaprio och Johnny Depp kan vara "vackra killar" och sen blir seriöst tagna skådespelare så ska Keira Knightley, Scarlett Johansson m.fl. vara det också.

Vill avsluta med att ranka min favoritrollprestationer av Keira Knightley:


  1. Anna Karenina (2012)
  2. Atonement (2007)
  3. Begin Again (2013)
  4. Pride and Prejudice (2005)
  5. A Dangerous Method (2011)
  6. The Imitation Game (2014)
  7. The Duchess (2010)
  8. Laggies (2014)
  9. Never Let Me Go (2010)
  10. The Edge of Love (2008)

söndag 15 maj 2016

MUSIKTIPS 15/5


Tiffanys - I Just Wanna Dance
Girls Generations alumni Tiffany bjuder på Carly Rae Jepsen-pop. Visst Wonder Girls blandade 80-talssynthen med K-pop, men Tiffany gör det minst lika bra och är inte lika out-there som dem.


Ariana Grande - Into You
Don't wanna sound like that, men Ariana Grande slayed my life med sin nya låt Into You. She's back and she's the queen!


Boris Jelic - Touch My Body
En till låt om att någon ska röra ens kropp. Tema för dagen antar jag. Detta är en skön lite Britney-aktig dancepop-låt. Gillar det! Kanske någon kan hook Boris upp med Erika Jayne?



.
.
.
och sist men inte minst
Dua Lipa - Hotter Than Hell

tbh vi har fått en ny popdrottning som är bättre än Selena, Demi, Zendaya osv. TILLSAMMANS. YAS!

lördag 14 maj 2016

Jespers Eurovisonhistoria

Jespers Eurovisionhistoria. Låtar som gjort stort intryck. Från 1999, då jag för första gången minns jag tittade på Eurovision Song Contest och framåt.
                              

99. Sverige - Charlotte Nilsson - Take Me To Your Heaven


Jespers intresse för Melodifestivalen hade redan börjat med en skönsjungande Nanne och hennes Avundsjuk, men med Charlotte blommade mitt intresse ut. Jag åkte på skivsignering på Center Syd där min stackars mormor fick stå ensam i kö med massa barn för att få en autograf.

00. Estland - Ines - Once in a Lifetime & Ryssland - Alsou - Solo

Eurovision skickade Estlands Britney och Rysslands Christina, men ingen av dem vann. De vann dock en plats i mitt hjärta med deras falsksång och komplicerade danssteg. Det gjorde två gubbar som gjorde att redan som liten förstod att patriarkatet existerar och bestämde mig då som sex-åring att bekämpa sexism i Eurovisionsammanhang!

00. Lettland - Brainstorm - My Star


En annan låt som gjorde stort intryck detta året var Lettlands debutbidrag. Detta var också stunden då Jesper började bry sig om "riktig" musik. Även om det skulle ligga latent de nästkommande 10-åren då jag hellre lyssnade på Jessica Simpsons A Public Affair.

02. Lettland - Marie N


Egentligen bland de sämsta vinnarlåtarna någonsin, men lättlurade Jesper tyckte att klädbytet var SÅ coolt så jag röstade så många gånger att min familj fick äta nudlar resten av året då vi inte hade några pengar över.

03. Kroatien - Claudia Beni - Vise Nisam Tvoja
 

Yes. Britney-syndromet var kvar och jag föredrog lättklädda unga popsångerskor som knappt kunde sjunga och hade tveksam kvalité på sina låtar. Kommer ihåg jag var så glad att den låg topp 10 typ när de första fem-sju hade röstat, men sen sjönk den som en sten.

03. Ryssland - t.A.T.u - Ne Ver Ne Boysia Ne Prosi

GUD VAD JAG MINNS! Kommer ihåg alla pratade i klassen (jag gick i tvåan) om att de var lesbiska och att de tänkte uppträda nakna på scen och allt möjligt. Så spännande, var är såna här skandaler nuförtiden?
03. Turkiet - Sertab - Everyway That I Can


Men skämtåsido. Turkiets vinst 2003 är en av de bästa någonsin. En klassiker.

04. Sverige - Lena Ph - Det gör ont

Tänker ignorera att det finns en engelsk version och låta er njuta av Lena Philipssons odödliga klassiker.

05. Island - Selma - If I Had Your Love


2005 markerar året då jag blev BESATT av Eurovision. Jag började följa alla nationella finaler och blev överlag nördig. Köpte boken Eurovision Song Contest - 50 år och var glad. Min stora favorit detta året var Selma med If I Had Your Love. Tyvärr åkte hon ur semifinalen och jag, arg som ett bi, går in på mitt rum SMÄLLER IGEN DÖRREN och börjar gråta. Säger saker som "LIVET ÄR SÅ ORÄTTVIST" osv. Hade det så svårt som barn.

05. Grekland - Helena Paparizou - My Number One


Men det blev en värdig vinnare det året ändå. Plus när jag hör låten tänker jag också på när jag var med i Mellosammanhang som journalist (okej, bloggare) för första gången år 2014 och det var efterfest på Savoy i Malmö. Jag hade inte ätit något och var packad efter en halvtimme och Helena Paparizou kommer in i byggnaden. Efter en konversation frågar någon i hennes entourage mig "U WANNA GO FOR A SMOKE?". Oskuldsfull som jag var hade jag aldrig rökt en cigg i hela mitt liv, men jag tänkte om jag väl ska göra det ska det fan ta mej vara i närheten av Helena Paparizou. Så där stod jag och nån av dem sa till mig "U MUST SMOKE LIKE A MAN". Jag: "=)"
06. Sverige - Carola - Invincible


RYSNINGAR

06. Makedonien - Elena Risteska - Ninanajna


Men jag hejade såklart på Makedonien och tvingade mina föräldrar lyssna på denna ikoniska låt hela sommaren.

09. Ukraina - Svetlana Loboda - Be My Valentine

Desillusionerad efter två år av Eurovision där jag inte hade några riktiga favoriter. Visst Ukraina, Armenien och Grekland var alla jättebra 2008, men det saknades något. Då kommer Svetlana Loboda som en enmannaarmé och DÖDAR KONKURRENSEN. Synd bara Alexander Rybak stod i vägen. Detta är allt jag älskar med Eurovision. En diva som bryter på engelska har på sig något lättklädd och är over-the-top. LOVE IT!

2010-
Anna Bergendahl åker ut ur semifinalen. Jag går in i mitt rum och gråter (detta är sista gången jag någonsin gråter för att någon har åkt ur en tävling). Lägre än så här kan man inte sjunka. Så nu har jag lite perspektiv när mina favoriter inte går till final.

Faktum är att efter 2010 har inga låtar riktigt format mig. Jag får ingen nostalgikick av att lyssna på dem. Eurovision har börjat bli lite för "perfekt". Rörigheten och det oväntade börjar försvinna och med försvinner även min passion. Jag älskar det fortfarande, men det saknas något. Var är mina Svetlanor eller Ani Lorokor? 

Dock så är ju Loreens vinst ett minne som man aldrig glömmer.

måndag 1 februari 2016

K-Pop musing



4Minute comeback-singel Hate släpptes idag, producerad av ingen mindre än Skrillex. En gedigen dubstep-ballad, men tyvärr är det något med refrängen som känns rörigt. Det känns som att versen och refrängen tillhör två olika låtar som inte alls smälts samman bra. Verserna väger dock upp låten och gör den 100% lyssningsbar. Musikvideon är såklart oerhört snygg också.

När vi ändå pratar om K-Pop måste jag tipsa om ett nytt program Produce101 som just nu går på den sydkoreanska kanalen MNET. Det är en realityserie som går ut på att publiken ska rösta 11 tjejer av 101 deltagare som ska bilda en ny tjejgrupp. Alla 101 tjejer är trainees på diverse managements. Vissa av dem har redan debuterat eller varit med i någon annan realityserie. Hittills har bara två program gått, men det är redan fascinerande på många sätt och vis. Det är som Popstars möter Hungerspelen, alla mot alla. Det tar dock emot lite när ett flertal av tjejerna kommenterar de andras utseende. Oftast något i stil med: "Hon är så söt, jag är inte alls så söt, jag kommer aldrig lyckas". Samt till skillnad från de som gör auditions till svenska Idol och säger att sjunga är deras dröm, så har vissa av tjejerna varit trainees i 10 år utan att debuterat i någon grupp. De kan dansa, sjunga och ser bra ut, har svettats blod och tårar men aldrig fått sin chans att lysa. En helt annan mentalitet än den svenska (och västeuropeisk) där man nästan av en "slump" ska bli stjärna. Där man kan sitta med en gitarr och se ut som vilken person från gatan som helst och blir stjärna. Vad detta systemet liknar är mer det amerikanska studiesystemet från 30-talet då de stora filmbolagen satte skådespelare på kontrakt där de fick gå till acting coaches, göra plastikoperation, lära sig hur man beter sig och så vidare. Om man hade tur eller rå talang fick någon producent eller regissör upp ögonen för en och man kunde bli en stjärna. Inte helt olik det man ser och för höra om i Produce101.

måndag 25 januari 2016

#AntiIsFinishedParty

Rihanna lade innan idag upp en bild på sociala medier där hon skrev "listenting to Anti" ackompenjerad den här bilden

Queen is back, inte nog med att Anti som man trott skulle släppas typ varje helg sedan februari förra året verkar vara färdig, utan Rihanna slays med sina hörlurar från Dolce & Gabanna. Det har varit ett antal turer med albumet. Först skulle det släppas i våren 2015. Sedan hösten 2015. Albumomslaget kom ut under hösten. Sedan trodde man hon skulle göra en Beyoncé och släppa albumet från ingenstans i november/december. I ärlighetens namn tror jag hon spelat in låtar intill sommaren och mixat, speciellt eftersom varken Bitch Better Have My Money eller American Oxygen blev lika stora hits som Rihanna är van vid. Sen var det nog bäst att vänta ut november och december tills orkanen Adele lagt sig.

Men nu verkar albumet vara färdigt och god damn it Rihanna om du fördröjer det mer. Vi var förr vana att få ett album från henne en gång om året, men hon har inte släppt ett album sen 2012?! Förhoppningsvis är väntan värt det och hoppas vi får ett album där det lagts tanke och möda in i det, till skillnad från hennes vanliga osammanhängande album som har sina riktiga toppar men också djua dalar. 
Låt oss fira några med att titta på tre av Rihannas bästa ögonblick.

Stay/We Found Love (X Factor 2012)


Bitch Better Have My Money (Billboard 2015)

What's My Name/Only Girl (In the World) (AMA 2010)

söndag 24 januari 2016

Daglig rutin och en nytänd förälskelse

Igår kväll var jag i Malmö och sen när jag skulle åka hem 00.00 tog jag som vanligt tåget. Jag färdades från Malmös boulevarder till Kävlinges Straßen, en klassresa. Likt varje natt var det lika mörkt som Donald Trumps hjärta, men jag trivs när det är mörkt. Det är då jag får 100% connection till månen och kan ladda upp mig. Andra behöver solen och dess D-vitamin, men jag behöver månen och dess aura för att fylla upp min kropp med energi.

Det andra jag behövde göra, förutom att dansa naken på Unionsgatan i Kävlinge, var att titta på CL:s framträdande under MAMA awards då hon återförenade 2NE1. Ser DEN VARJE DAG och ler och får ännu mer energi.
Det är något otroligt magiskt när Dara, Minzy och Park dyker upp från golvet och upp på scenen ackompenjerad av sina gamla hits.

Okej nu ska jag vara ärlig, innan detta var jag bara en casual lyssnare av 2NE1. Men CL hade börjat få min uppmärksamhet när hon släppte Hello Bitches och efter detta har jag blivit helt "JAG ÄLSKAR K-POP, JAG ÄLSKAR 2NE1, SLAY CL SLAY osv.". Älskar, älskar, älskar dessa tjejerna och en vanlig dag under januari 2016 varierar jag mellan att lyssna på David Bowie, Adele, Girls Aloud och 2NE1. Samt fick dem även mig att återupptäcka många andra girl groups från Sydkorea, som f(x) vars nya skiva jag först var skeptisk mot men ny totalt förälskat mig i. 


måndag 11 januari 2016

Plattare haka på 7 dagar - tips!

Idag vill jag dela med mig av ett litet tips. Jag, liksom många andra, har festat alldeles för mycket dessa veckorna. Särade på benen så fort någon sa frågan "vill du ha lite vin?". Detta har lett till att mitt ansikte blivit bulligt och addera på detta rakade jag mig och bakom allt skägg såg jag en helt ny kontinent växa fram! Därför har jag börjat med hakövningar för att få en mer definierad haka! 

 Ett gammalt hederligt knep nyttjar jag. Det enda ni behöver göra är att sätta på A Dangerous Method från 2011 med Keira Knightley och bara följa med hennes ansiktsmimik så har ni en perfekt definierad haka på bara några dagar, lovar! Ni ska bara skjuta fram hakan som om ert liv var beroende av det.


Nej, men skämt å sido. Se A Dangerous Method för att uppskatta en av Hollywoods mest vågade och underskattade skådespelerskor. Det är fascinerande att Keira Knightley får utstå så mycket hat, visst hon är en polariserande skådespelerska som många tycker överagerar, men man måste ge henne cred för att våga. Våga olika typer av roller som Sabina i A Dangerous Method där hon dekonstruerar sin skönhet och lägger fokus på den del av henne som oftast få utstå hån i pressen, hennes haka. Det är en fascinerande gestaltning av en ännu mer fascinerande kvinna. Det är långt ifrån hennes bästa roll, det går nog till hennes Anna Karenina där hon perfekt smälter in i filmens stiliserade värld utan att glömmas bort. I love you Keira!