tisdag 27 september 2016

RECAP: Real Housewives of Auckland, Avsnitt 1-6

Nu är det såhär att jag fått en ny favoritserie - Real Housewives of Auckland - och jag måste berätta mina tankar om denna fantastiska serie. Som ni alla förstår är detta ännu en installationen i konstprojektet "Real Housewives" och denna gången utspelar den sig i Auckland, Nya Zeeland. Vi får följa de sex hemmafruarna: Michelle, Julia, Angela, Louise, Anne och Gilda. Jag måste betygsätta alla!

Michelle Blanchard
Michelle är en lång före detta modell som gift sig och flyttat till Auckland där hon gör SUCCÉ i den sociala scenen. Hon är bästa vän med Gilda och de är så bra vänner till varandra, kommer berätta mer om det när jag kommer till Gilda. Michelle verkar ödmjuk och behandlar situationen med Julia oerhört bra. Hon vägrar förlåta det rasistiska som Julia sa (vill inte själv skriva ut ordet men det börjar med house******). Avsnittet när detta händer är riktigt bra och visar tydligt hur kommentarer och rasistiska uttryck sårar och orsakar skada. Som "tur" är verkar Michelle ha en säker hemmamiljö där hon kan bearbeta ilskan och smärtan över att bli kallad för det hon blev kallad för. Till slut tar hon istället tillfället i akt och ger Julia en lektion om rasism. Det enda minuset med Michelle är att hon var lite taskig mot underdogen Angela Stone när hon uppmanade Angela att  "Dra in magen till!". Vilken soppa! Samt så är Michelle pyttelite tråkig, men ändå skönt att hon har förnuft
Betyg: 3.5/5

Julia Sloane
Öh, äcklig. Korkad och dum. Angående det som hände Michelle så verkar Julia förstå ATT hon sårade Michelle, men inte VARFÖR. Hon sa till Michelle "I could have said that to anyone" och man bara? Ja okej, så du använder det här uttrycket vanligtvis och förstår inte det farliga i det? Vilken jävla idiot. Förlåt, men jag blir så provocerad. Sen har hon ingen stake heller utan går runt bakom allas ryggar. Nej, tvi tvi tvi! Lite kul var det dock när hon tog ut all sin passivaggresivitet mot Louise under en teaterlektion de hade tillsammans. Hahahahha så jag att allt börjar med att man ska "imitera" varandra och till slut börjar man imitera allt man hatar med personen så man MAKE ENS POINT CROSS!
Betyg: 0/5 (AVSKEDA)

Angela Stone
Tyckte först inte om henne för hon är lite psycho, men nu älskar jag henne. En äkta crazy lady som tar sig själv på alldeles stort allvar. Tänk er Joan Crawford i Tupperware-kläder. Hon ÄR sitt brand varje sekund och tar med fruarna till yogaövningar osv. Dock så tycker jag hon är lite för snäll mot Julia. Angela gör det klar för Julia att det hon sa var hemskt, men sen på något sätt försöker hon ändå stötta Julia i Julias jakt på att "finna försoning i sig själv" eller något vilket drar ner betyget. Jag hade bara stirrat på Julia och sagt "Är du riktigt dum i huvudet?
Betyg: 3.5/5

Louise Wallace
Älskar Louise. Äkta pantertant som bland klass med buskis. Seriens egna Lisa Vanderpump, även om Louises väninna Anne försöker vara det. Hon verkar även jävligt woke och nu ska hon inte få överdrivet mycket beröm för det, men i konservativa och gammelrikafamiljer har jag en fördom att man kanske inte alltid förstår innebörden med N-ordet samt att ordet har olika innebörd beroende på om en vit eller svart person säger det.
Betyg: 4/5

Anne Batley-Butron
Tycker om henne till en viss gräns, men hon är så himla stel. Dra ur pinnen, detta är inte 20-talet. Hon hatar allt som är "nyrikt" och "nyrikt" beteende. Visst, jag kan förstå och hålla med om vissa saker hon säger, men till slut blir det bara komiskt när hon gång på gång tjatar om hur mycket hon och Louise passar för de är från gamla pengar. Öh, lägg av. Sen är hon för mycket wannabe-Lisa Vanderpump.
Betyg: 2/5

Gilda Kirkpatrick
Min STORA favorit. Rolig, fötterna på jorden och bra vän. Hon har inte gjort ett enda snedsteg än och jag älskar henne i serien. Skönt med någon som verkligen tänker som en själv och reagerar liknande som man själv hade gjort. Minus är att hon kanske inte är LMFAO rolig eller GIF-worthy (till skillnad från Angela), men vafan WHO CARES.
Betyg: 4/5

Så från och med nu ska jag rapportera om varje avsnitt så det blir more cohesive, KUL! :D








måndag 26 september 2016

Boris Jelic - Tea

Min vän Boris Jelic har släppt en ny singel, "Tea". Den är en blandning mellan Erika Jayne och Britney Spears och är en perfekt danslåt! Lyssna vet jag!


söndag 29 maj 2016

Till Keira Knightleys Försvar

Keira Knightley i Anna Karenina (2012)

2013 hade Begin Again premiär på filmfestivalen i Toronto. Regisserad av John Carney och med Keira Knightley och Mark Ruffalo i huvudrollerna blev den en publikfavorit och The Weinstein Company köpte distributionsrättigheterna. Ett år senare hade filmen premiär. Den handlar om en singer-songwriter (Keira Knightley) som dumpat sin rockstjärna till pojkvän (Adam Levine) och försöker leva ett liv i New York City ensam, men blir snabbt upptäckt av en avdankad manager (Mark Ruffalo) och tillsammans skapar de magi. Filmen blev inte en överdriven succé i USA, men tjänade tillräckligt mycket pengar för en independent-film, men den blev däremot en sleeper hit i Sydkorea. Kan även tilläggas att låten Lost Stars blev Oscarsnominerad.

Nu, tre år senare, har Carneys film Sing Street premiär och nu har han börjat mer eller mindre prata skit om Keira Knightley i media. Han har sagt det var jobbigt att arbeta med henne, kallar henne oförberedd och han tycker det är skönt han inte behöver jobba med "supermodeller" igen. Han hävdar till och med att Adam Levine och Mark Ruffalo var bättre i filmen, vilket inte stämmer alls. Ett av hans argument var att Knightley inte kändes äkte då hon inte kunde spela instrument eller var en van sångerska. 

1) Kan förstå att Carney inte var nöjd med en Hollywoodproduktion, men var professionell.
2) De flesta recensenter betonade att Knightley var den bästa i ensemblen. En fräsch ny sida av en skådespelerska som oftast förknippas med kostymdramer.
3) Knightley är ingen "supermodell" utan en två gånger Oscarsnominerad skådespelerska.

Det är den tredje punkten jag blir särskild upprörd över. Knightley har gång på gång varit tvungen att motbevisa människor som bara tycker hon är "ett vackert ansikte". På Internet har folk pratat skit om henne och kallat henne för "anorexia bitch" osv. Hennes agerande är polariserande och det finns de som antingen älskar henne eller hatar hennes skådespelarteknik. Fine, man kan inte gilla samma. Däremot förminskar man hennes prestationer och hårda arbete när man kallar henne för "supermodell". Detta är en skådespelerska som arbetat sen barnsben, varit huvudrollsinnehavare i ett antal dramer och konstant tagit risker. När Pirates of the Caribbean tog slut försökte hon inte bli en actionskådespelerska, utan valde att köra mindre budgetar och smalare filmer. Sen ska jag säga en sak. Det är jävligt starkt av en skådespelerska som ständigt blivit mobbad för sin haka på internet att ställa upp i en film som betonar hennes haka på ett sånt stort sätt (A Dangerous Method).

Visst hon plutar ibland. Visst hon är vacker. So? Det finns fortfarande en stigmatisering att skådespelerskor ska vara vackra, men inte för vackra. Sexiga, men inte för sexiga. Isåfall blir de placerade i ett fack som "oseriös" och har svårt att ta sig ifrån det. Sen har skådespelerskor överlag svårt att ses som "stora" skådespelarikoner. Få skådespelare nämner ens skådespelerskor som förebilder, medan skådespelerskor oftast kan nämna både män och kvinnor som förebilder.
Detta medan Matthew McConaughey kan floppa i ett helt årtionde och bli känd för sina muskler och sen ett två tre göra artistisk comeback. Blir så förbannad. Ge skådespelerskor en ärlig chans. Detta är varför det finns diskriminering. Om Matthew McConaughey kan göra en comeback ska fan ta mig Halle Berry kunna göra en sådan också. Om Brad Pitt, Leo DiCaprio och Johnny Depp kan vara "vackra killar" och sen blir seriöst tagna skådespelare så ska Keira Knightley, Scarlett Johansson m.fl. vara det också.

Vill avsluta med att ranka min favoritrollprestationer av Keira Knightley:


  1. Anna Karenina (2012)
  2. Atonement (2007)
  3. Begin Again (2013)
  4. Pride and Prejudice (2005)
  5. A Dangerous Method (2011)
  6. The Imitation Game (2014)
  7. The Duchess (2010)
  8. Laggies (2014)
  9. Never Let Me Go (2010)
  10. The Edge of Love (2008)

söndag 15 maj 2016

MUSIKTIPS 15/5


Tiffanys - I Just Wanna Dance
Girls Generations alumni Tiffany bjuder på Carly Rae Jepsen-pop. Visst Wonder Girls blandade 80-talssynthen med K-pop, men Tiffany gör det minst lika bra och är inte lika out-there som dem.


Ariana Grande - Into You
Don't wanna sound like that, men Ariana Grande slayed my life med sin nya låt Into You. She's back and she's the queen!


Boris Jelic - Touch My Body
En till låt om att någon ska röra ens kropp. Tema för dagen antar jag. Detta är en skön lite Britney-aktig dancepop-låt. Gillar det! Kanske någon kan hook Boris upp med Erika Jayne?



.
.
.
och sist men inte minst
Dua Lipa - Hotter Than Hell

tbh vi har fått en ny popdrottning som är bättre än Selena, Demi, Zendaya osv. TILLSAMMANS. YAS!

lördag 14 maj 2016

Jespers Eurovisonhistoria

Jespers Eurovisionhistoria. Låtar som gjort stort intryck. Från 1999, då jag för första gången minns jag tittade på Eurovision Song Contest och framåt.
                              

99. Sverige - Charlotte Nilsson - Take Me To Your Heaven


Jespers intresse för Melodifestivalen hade redan börjat med en skönsjungande Nanne och hennes Avundsjuk, men med Charlotte blommade mitt intresse ut. Jag åkte på skivsignering på Center Syd där min stackars mormor fick stå ensam i kö med massa barn för att få en autograf.

00. Estland - Ines - Once in a Lifetime & Ryssland - Alsou - Solo

Eurovision skickade Estlands Britney och Rysslands Christina, men ingen av dem vann. De vann dock en plats i mitt hjärta med deras falsksång och komplicerade danssteg. Det gjorde två gubbar som gjorde att redan som liten förstod att patriarkatet existerar och bestämde mig då som sex-åring att bekämpa sexism i Eurovisionsammanhang!

00. Lettland - Brainstorm - My Star


En annan låt som gjorde stort intryck detta året var Lettlands debutbidrag. Detta var också stunden då Jesper började bry sig om "riktig" musik. Även om det skulle ligga latent de nästkommande 10-åren då jag hellre lyssnade på Jessica Simpsons A Public Affair.

02. Lettland - Marie N


Egentligen bland de sämsta vinnarlåtarna någonsin, men lättlurade Jesper tyckte att klädbytet var SÅ coolt så jag röstade så många gånger att min familj fick äta nudlar resten av året då vi inte hade några pengar över.

03. Kroatien - Claudia Beni - Vise Nisam Tvoja
 

Yes. Britney-syndromet var kvar och jag föredrog lättklädda unga popsångerskor som knappt kunde sjunga och hade tveksam kvalité på sina låtar. Kommer ihåg jag var så glad att den låg topp 10 typ när de första fem-sju hade röstat, men sen sjönk den som en sten.

03. Ryssland - t.A.T.u - Ne Ver Ne Boysia Ne Prosi

GUD VAD JAG MINNS! Kommer ihåg alla pratade i klassen (jag gick i tvåan) om att de var lesbiska och att de tänkte uppträda nakna på scen och allt möjligt. Så spännande, var är såna här skandaler nuförtiden?
03. Turkiet - Sertab - Everyway That I Can


Men skämtåsido. Turkiets vinst 2003 är en av de bästa någonsin. En klassiker.

04. Sverige - Lena Ph - Det gör ont

Tänker ignorera att det finns en engelsk version och låta er njuta av Lena Philipssons odödliga klassiker.

05. Island - Selma - If I Had Your Love


2005 markerar året då jag blev BESATT av Eurovision. Jag började följa alla nationella finaler och blev överlag nördig. Köpte boken Eurovision Song Contest - 50 år och var glad. Min stora favorit detta året var Selma med If I Had Your Love. Tyvärr åkte hon ur semifinalen och jag, arg som ett bi, går in på mitt rum SMÄLLER IGEN DÖRREN och börjar gråta. Säger saker som "LIVET ÄR SÅ ORÄTTVIST" osv. Hade det så svårt som barn.

05. Grekland - Helena Paparizou - My Number One


Men det blev en värdig vinnare det året ändå. Plus när jag hör låten tänker jag också på när jag var med i Mellosammanhang som journalist (okej, bloggare) för första gången år 2014 och det var efterfest på Savoy i Malmö. Jag hade inte ätit något och var packad efter en halvtimme och Helena Paparizou kommer in i byggnaden. Efter en konversation frågar någon i hennes entourage mig "U WANNA GO FOR A SMOKE?". Oskuldsfull som jag var hade jag aldrig rökt en cigg i hela mitt liv, men jag tänkte om jag väl ska göra det ska det fan ta mej vara i närheten av Helena Paparizou. Så där stod jag och nån av dem sa till mig "U MUST SMOKE LIKE A MAN". Jag: "=)"
06. Sverige - Carola - Invincible


RYSNINGAR

06. Makedonien - Elena Risteska - Ninanajna


Men jag hejade såklart på Makedonien och tvingade mina föräldrar lyssna på denna ikoniska låt hela sommaren.

09. Ukraina - Svetlana Loboda - Be My Valentine

Desillusionerad efter två år av Eurovision där jag inte hade några riktiga favoriter. Visst Ukraina, Armenien och Grekland var alla jättebra 2008, men det saknades något. Då kommer Svetlana Loboda som en enmannaarmé och DÖDAR KONKURRENSEN. Synd bara Alexander Rybak stod i vägen. Detta är allt jag älskar med Eurovision. En diva som bryter på engelska har på sig något lättklädd och är over-the-top. LOVE IT!

2010-
Anna Bergendahl åker ut ur semifinalen. Jag går in i mitt rum och gråter (detta är sista gången jag någonsin gråter för att någon har åkt ur en tävling). Lägre än så här kan man inte sjunka. Så nu har jag lite perspektiv när mina favoriter inte går till final.

Faktum är att efter 2010 har inga låtar riktigt format mig. Jag får ingen nostalgikick av att lyssna på dem. Eurovision har börjat bli lite för "perfekt". Rörigheten och det oväntade börjar försvinna och med försvinner även min passion. Jag älskar det fortfarande, men det saknas något. Var är mina Svetlanor eller Ani Lorokor? 

Dock så är ju Loreens vinst ett minne som man aldrig glömmer.

måndag 1 februari 2016

K-Pop musing



4Minute comeback-singel Hate släpptes idag, producerad av ingen mindre än Skrillex. En gedigen dubstep-ballad, men tyvärr är det något med refrängen som känns rörigt. Det känns som att versen och refrängen tillhör två olika låtar som inte alls smälts samman bra. Verserna väger dock upp låten och gör den 100% lyssningsbar. Musikvideon är såklart oerhört snygg också.

När vi ändå pratar om K-Pop måste jag tipsa om ett nytt program Produce101 som just nu går på den sydkoreanska kanalen MNET. Det är en realityserie som går ut på att publiken ska rösta 11 tjejer av 101 deltagare som ska bilda en ny tjejgrupp. Alla 101 tjejer är trainees på diverse managements. Vissa av dem har redan debuterat eller varit med i någon annan realityserie. Hittills har bara två program gått, men det är redan fascinerande på många sätt och vis. Det är som Popstars möter Hungerspelen, alla mot alla. Det tar dock emot lite när ett flertal av tjejerna kommenterar de andras utseende. Oftast något i stil med: "Hon är så söt, jag är inte alls så söt, jag kommer aldrig lyckas". Samt till skillnad från de som gör auditions till svenska Idol och säger att sjunga är deras dröm, så har vissa av tjejerna varit trainees i 10 år utan att debuterat i någon grupp. De kan dansa, sjunga och ser bra ut, har svettats blod och tårar men aldrig fått sin chans att lysa. En helt annan mentalitet än den svenska (och västeuropeisk) där man nästan av en "slump" ska bli stjärna. Där man kan sitta med en gitarr och se ut som vilken person från gatan som helst och blir stjärna. Vad detta systemet liknar är mer det amerikanska studiesystemet från 30-talet då de stora filmbolagen satte skådespelare på kontrakt där de fick gå till acting coaches, göra plastikoperation, lära sig hur man beter sig och så vidare. Om man hade tur eller rå talang fick någon producent eller regissör upp ögonen för en och man kunde bli en stjärna. Inte helt olik det man ser och för höra om i Produce101.

måndag 25 januari 2016

#AntiIsFinishedParty

Rihanna lade innan idag upp en bild på sociala medier där hon skrev "listenting to Anti" ackompenjerad den här bilden

Queen is back, inte nog med att Anti som man trott skulle släppas typ varje helg sedan februari förra året verkar vara färdig, utan Rihanna slays med sina hörlurar från Dolce & Gabanna. Det har varit ett antal turer med albumet. Först skulle det släppas i våren 2015. Sedan hösten 2015. Albumomslaget kom ut under hösten. Sedan trodde man hon skulle göra en Beyoncé och släppa albumet från ingenstans i november/december. I ärlighetens namn tror jag hon spelat in låtar intill sommaren och mixat, speciellt eftersom varken Bitch Better Have My Money eller American Oxygen blev lika stora hits som Rihanna är van vid. Sen var det nog bäst att vänta ut november och december tills orkanen Adele lagt sig.

Men nu verkar albumet vara färdigt och god damn it Rihanna om du fördröjer det mer. Vi var förr vana att få ett album från henne en gång om året, men hon har inte släppt ett album sen 2012?! Förhoppningsvis är väntan värt det och hoppas vi får ett album där det lagts tanke och möda in i det, till skillnad från hennes vanliga osammanhängande album som har sina riktiga toppar men också djua dalar. 
Låt oss fira några med att titta på tre av Rihannas bästa ögonblick.

Stay/We Found Love (X Factor 2012)


Bitch Better Have My Money (Billboard 2015)

What's My Name/Only Girl (In the World) (AMA 2010)